Min urinvägsinfektion var en dotter...

Marley föddes den 18 september 2008 kl 04,40.
Ett par dagar innan förlossningen hade jag varit förkyld som tusan, just kvällen den 17:e var jag supertäppt i näsan så när klockan var ca 20,30 åkte vi in till Malmö och köpte nässpray för att jag överhuvudtaget skulle kunna andas ordentligt, jag rådfrågade personalen och fick bland annat en tablett som skulle hjälpa mot nästäppa och jag minns så väl att vi skojade om den då det stod att den var okej att använda vid graviditet men inte vid amning, för inte kunde man väl ana att jag ett par timmar senare faktiskt skulle amma... Min svärmor Britt var i Frankrike och skulle landa på kastrup vid 23,30 samma kväll, jag hade lovat henne att inte föda medans hon var borta och det höll jag...
Om du någon gång väntat barn vet du att man är konstant kissignödig, denna natten var dock extrem, jag vaknade ca 00,30 och behövde gå på toa, igen 5 minuter senare och igen och igen med bara minuters mellanrum sen vid 01-tiden började det göra ont oxå... Jag väckte maken och vi ringde till Lunds KK, de tyckte att det lät som att jag fått en urinvägsinfektion och att jag skulle komma in så att de kunde titta på mig, maken och jag överlade och kom fram till att för en urinvägsinfektion räckte det ju att vi åkte till Malmö (vi ville föda i Lund) så jag ringde Malmö istället och blev inte särskilt trevligt bemött, vid detta laget hade jag mycket ont och medan jag pratade med barnmorskan där började jag att blöda, dock tyckte hon bara att" jaja,är det en urinvägs infektion gör vi inget åt det och är det förlossning eller förvärkar så gör det faktiskt ont att föda barn, ta en alvedon och lägg dig i badet..." (efteråt mailade jag malmö kk och fick sedan ett samtal från chefsbarnmorskan med en lång ursäkt) .
Gråtande och liggande på badrumsgolvet kom jag och maken fram till att det var nog bäst att köra till Lund ändå för det gjorde ju faktiskt ganska ont, sagt och gjort, vi tog våra saker och satte oss i bilen, jag med en varm vetekudde till hjälp. Ju närmare vi kom Lund desto mer ont hade jag och ju fortare körde älsklingen. Ungefär 10minuter från sjukhuset minns jag hur jag kastade vetekudden och skrek att "denna hjälper ju inte ett jävla skit".
Väl framme vid förlossningen släppte maken mig framför dörren då jag inte var riktigt i stånd att gå ända från parkeringen, jag ringde på dörren och efter ett tag kom en sköterska och hämtade mig, jag presenterade mig och sa att det var jag som ringt för ett tag sedan och att jag skulle komma in med min urinvägsinfektion och fick till svar att men du verkar ju snarare ha värkar...
Vi skickades in i ett undersökningsrum och en sköterska kom för att titta på mig. Undersökningen började hon med att förklara att det fanns bara ett rum ledigt och att det var till någon som verkligen skulle föda så att jag fick antagligen åka hem snart men hon ville undersöka mig först...Jag blev alldeles livrädd, för om det gjorde så här ont nu, hur skulle det då kännas när det var på riktigt?
Döm om både hennes och vår förvåning när hon sa att ja du är öppen 9centimeter det blir bebis närsom helst. Först förstod vi inte vad hon menade, vadå bebis? idag? Vad menar du? Hon ska inte komma än, det är 10 dagar kvar, minst... Men jodå, det var dags och det var dags nu, så fort jag fann mig bad jag om all medecin jag kunde få och det blev absolut ingenting för det var försent. Då kom krystvärkarna...
Vi skickades in i ett förlossningsrum och personal (3st) kom in och presenterade sig och förklarade hur jag skulle andas mig igenom värkarna. Peo sprang ut i bilen och hämtade bb-väskan och rinde sin mor för att berätta att hundarna var själva hemma om de kunde ta hand om dem och visst kunde de det!
Tyvärr hade allt gått alldeles för fort så mina krystvärkar var alldeles för korta för att göra nytta så jag fick ett värkstimulerande dropp för nu började lillans hjärtljud att gå ner lite, en extra barnmorska kom in och lade sig på min mage för att trycka ut lillan men det funkade inte precis. Droppet ökades på och nu kändes det som jag var nära döden...(vilken paradox, men så var det) och inget hände, jag var superdålig på att krysta och glömde hur jag skulle andas och allmänt dålig på hela grejen men sen kom hon, ca 3,5 timme efter den första lilla plutt värken var hon här. Marley vår lilla älskade dotter.

Rätt eller fel?

Nu sover lillan, nattningen tog ca 30minuter idag, det är varken bra eller dåligt, det finns helt enkelt ingen ingen dag som är den andra särskilt lik, ibland tar det evigheter och någon enstaka gång somnar hon i fallet, man vet helt enkelt aldrig hur det ska bli. Det enda som man kan vara nästan säker på är att hon ska vakna en gång i timmen...
Det är så här det är, man är konstant förvirrad, vet aldrig om man gör rätt eller fel, hur ska man göra/ bör man göra? Ska jag vara envis eller ska jag ge mig? Är hon mätt eller hungrig? Har hon ont någonstans? Mår hon bra? Utvecklas hon som hon ska? Ska jag säga ajabaja när hon gör vissa saker eller ska jag uppmuntra nyfikenheten? Stimuleras hon tillräckligt eller kanske för mycket eller gud vet förlite?
Hela dagarna är fulla med frågor och inte kan man få några svar heller... Jag som alltid har velat ha svar på allting, här står man och har aldrig varit så fundersam som nu. Jag fattar att man inte kan göra allt rätt, men merparten då? Gör jag merparten rätt? Ja det återstår att se...

Så fick maken en son, lite ialla fall...

Under graviditeten hoppades maken på en son, visst blev han glad på ultraljudet när det visade på en dotter men hoppet är det sista som överger en så visst önskade han ändå innerst inne nog ändå att det skulle bli en liten Peo junior tills han blev varse att det var en liten tös. Vi är just nu i den fasen att vi aldrig... ska ha fler barn men idag fick vi ialla fall en gudson, en supercharmig liten kille, Johan. Dopet gick jättebra, han var superduktig hela tiden, den lille tycks faktiskt trivas ganska bra med oss. Det är ju alltid härligt! Lycka till i livet Johan!

Bild på dottern.

Det här är min dotter Marley på sin dopdag c.a 5 månader.

Kan detta bli något återkommande?

Ska jag verkligen hålla ut denna gången? Orkar jag verkligen att lägga ner tid på att blogga och hålla på? Förra försöket höll i ca två veckor sen hade jag helt glömt bort att jag ens hade påbörjat ett bloggprojekt. Nu gör jag ett nytt försök, kanske kan det bli något av det denna gången.
Hjälp mig att tycka det är kul...Kommentera, argumentera eller diskutera mina inlägg så kanske det blir roligare.
Detta är jag:
Mamma till en liten dam född den 18:e september 2009, Marley. (hmmm, det är fortfarande konstigt att jag "heter" mamma jag har ju någon jag själv kallar mamma, är jag verkligen en själv oxå?) själv är jag född -82 så jag är varken en gammal eller ung mamma men jag är kanske lite tidigare än många av mina bekanta.
Just nu är jag mammaledig från mitt jobb på systembolaget där jag jobbar med våra kära ädla drycker, ser helt enkelt till att folk får sig en snäppet schystare fylla än om jag inte hjälpt till. För säga vad man vill om kombinationen mat och dryck, hade det inte varit alkohol i vinet men det ändå smakade samma skulle vi verkligen druckit det så ofta då?
Under mammaledigheten hjälper jag min man så gått det går med hans firma, det blir en del jobb men om inte jag hjälper till så måste ju han göra det själv och då blir det mindre tid för honom med lillan och det vill vi ju inte.
Nu vaknar loppan, dags att amma och sen ge sig iväg för idag firar vi farfar och fasters födelsedagar.