Min urinvägsinfektion var en dotter...

Marley föddes den 18 september 2008 kl 04,40.
Ett par dagar innan förlossningen hade jag varit förkyld som tusan, just kvällen den 17:e var jag supertäppt i näsan så när klockan var ca 20,30 åkte vi in till Malmö och köpte nässpray för att jag överhuvudtaget skulle kunna andas ordentligt, jag rådfrågade personalen och fick bland annat en tablett som skulle hjälpa mot nästäppa och jag minns så väl att vi skojade om den då det stod att den var okej att använda vid graviditet men inte vid amning, för inte kunde man väl ana att jag ett par timmar senare faktiskt skulle amma... Min svärmor Britt var i Frankrike och skulle landa på kastrup vid 23,30 samma kväll, jag hade lovat henne att inte föda medans hon var borta och det höll jag...
Om du någon gång väntat barn vet du att man är konstant kissignödig, denna natten var dock extrem, jag vaknade ca 00,30 och behövde gå på toa, igen 5 minuter senare och igen och igen med bara minuters mellanrum sen vid 01-tiden började det göra ont oxå... Jag väckte maken och vi ringde till Lunds KK, de tyckte att det lät som att jag fått en urinvägsinfektion och att jag skulle komma in så att de kunde titta på mig, maken och jag överlade och kom fram till att för en urinvägsinfektion räckte det ju att vi åkte till Malmö (vi ville föda i Lund) så jag ringde Malmö istället och blev inte särskilt trevligt bemött, vid detta laget hade jag mycket ont och medan jag pratade med barnmorskan där började jag att blöda, dock tyckte hon bara att" jaja,är det en urinvägs infektion gör vi inget åt det och är det förlossning eller förvärkar så gör det faktiskt ont att föda barn, ta en alvedon och lägg dig i badet..." (efteråt mailade jag malmö kk och fick sedan ett samtal från chefsbarnmorskan med en lång ursäkt) .
Gråtande och liggande på badrumsgolvet kom jag och maken fram till att det var nog bäst att köra till Lund ändå för det gjorde ju faktiskt ganska ont, sagt och gjort, vi tog våra saker och satte oss i bilen, jag med en varm vetekudde till hjälp. Ju närmare vi kom Lund desto mer ont hade jag och ju fortare körde älsklingen. Ungefär 10minuter från sjukhuset minns jag hur jag kastade vetekudden och skrek att "denna hjälper ju inte ett jävla skit".
Väl framme vid förlossningen släppte maken mig framför dörren då jag inte var riktigt i stånd att gå ända från parkeringen, jag ringde på dörren och efter ett tag kom en sköterska och hämtade mig, jag presenterade mig och sa att det var jag som ringt för ett tag sedan och att jag skulle komma in med min urinvägsinfektion och fick till svar att men du verkar ju snarare ha värkar...
Vi skickades in i ett undersökningsrum och en sköterska kom för att titta på mig. Undersökningen började hon med att förklara att det fanns bara ett rum ledigt och att det var till någon som verkligen skulle föda så att jag fick antagligen åka hem snart men hon ville undersöka mig först...Jag blev alldeles livrädd, för om det gjorde så här ont nu, hur skulle det då kännas när det var på riktigt?
Döm om både hennes och vår förvåning när hon sa att ja du är öppen 9centimeter det blir bebis närsom helst. Först förstod vi inte vad hon menade, vadå bebis? idag? Vad menar du? Hon ska inte komma än, det är 10 dagar kvar, minst... Men jodå, det var dags och det var dags nu, så fort jag fann mig bad jag om all medecin jag kunde få och det blev absolut ingenting för det var försent. Då kom krystvärkarna...
Vi skickades in i ett förlossningsrum och personal (3st) kom in och presenterade sig och förklarade hur jag skulle andas mig igenom värkarna. Peo sprang ut i bilen och hämtade bb-väskan och rinde sin mor för att berätta att hundarna var själva hemma om de kunde ta hand om dem och visst kunde de det!
Tyvärr hade allt gått alldeles för fort så mina krystvärkar var alldeles för korta för att göra nytta så jag fick ett värkstimulerande dropp för nu började lillans hjärtljud att gå ner lite, en extra barnmorska kom in och lade sig på min mage för att trycka ut lillan men det funkade inte precis. Droppet ökades på och nu kändes det som jag var nära döden...(vilken paradox, men så var det) och inget hände, jag var superdålig på att krysta och glömde hur jag skulle andas och allmänt dålig på hela grejen men sen kom hon, ca 3,5 timme efter den första lilla plutt värken var hon här. Marley vår lilla älskade dotter.